Ikväll har jag pussat lite extra på min lilla Lowa.
Jag har haft större tålamod och jag har verkligen njutit av att hon finns,
hos mig,nära tätt intill.
Idag älskar jag henne lite extra.
Jag hade inte mage att lägga henne efter Bolibompa,jag hade inte mage att gång på gång gå in med henne i säng när hon kom upp.
Jag ville bara att hon skulle få känna,att hon är allt för mig.
Att jag är hennes trygghet och tillit.

När Lowa var "sjuk" fanns det en vän som fanns där på ett lite extra sätt.
En vän som aldrig gav upp när jag sa "allt är lugnt" och "det löser sig".
Det fanns en vän som ville veta hur jag verkligen mådde.
Vänskap är inte att ses varje dag,utan att finnas där när det behövs.

De senaste dagarna har mitt hjärta haft en stor sorg,sorg över vad denna vän´s lilla dotter råkat ut för.
Sorg över maktlöshet och orättvisa.
Livet är så skört,så orättvist och det snuddar allt för ofta för lätt mellan liv och död.

M min hjärtevän
jag finns här,en bit bort men ändå så nära.
Jag kommer skänka mina tankar till er lite xtra imorgon när lilltjejen genomgår operationen.
Tveka aldrig på att jag finns och var jag finns.
Vänskap ska vara kravlöst men självklart.
Lilla söta goa F,kämpa på.
Jag hoppas att jag snart får se dig springa omkring och busa tillsammans med mitt yrväder.

Var rädda om varann,häng inte upp er på småsaker!